Nicolas von Kraemer
Ovan ses färdigställandet av Twentytwo, Citys högsta och Londons nästhögsta byggnad.
Så verkar det om man följt med nyhetsbevakningen de senaste dagarna. Även hos oss kläcktes nyheten om att aktiemarknaden i EU-aktier mätt i daglig omsättning i Amsterdam nu är större än i London. I Amsterdam ligger den på 9,2 miljarder euro och i London på 8,6 (ett dropp från 17,5!). ”Ett skifte på den europeiska finansmarknaden” skriver Hbl, medan Yle rubricerar (i god objektiv anda) om hur brexit nu bjuder på ”i alla fall något glädjeämne”.
A priori måste nyheten tas med en nypa salt då median tenderar vara skarpt EU-vänlig och brexit-fientlig oberoende faktiska omständigheter. Något som även setts i den fluktuerande idén om vad brexit innebär i fråga om finans: ena dagen handlar det om Storbritanniens fall och den andra om orättvisa fördelar för landet. Det sistnämnda för att britterna med den regulatoriska makten återbördad till London har möjlighet att göra öriket till ett skatteparadis.
I själva verket är både Storbritannien och Nederländerna redan skatteparadis av rang. Något som vi skall se över nedan. Men låt oss först göra en analys. Idén om att Amsterdam nu tar ut sin hämnd på London dras nämligen med historiskt sett frestande slutsatser. Det var trots allt Amsterdams uppgång som slutligen förskjöt den europeiska finansmaktens mittpunkt från Centraleuropa mot de atlantiska staterna. Den första moderna börsen öppnades i Amsterdam 1602 av Vereenigde Oostindische Compagnie (det ostindiska kompaniet) ”VOC”, och nederlänningarna cementerade sin roll som den moderna kapitalismens pionjärer. Världens första moderna spekulationsbubbla, tulpanmanin, utspelade sig också i Nederländerna under 1630-talet.
I och med den ärorika revolutionen 1688 kom den engelska kungen Jakob (James) II att störtas av aristokrater uppbackade av City of London (Londons finans- och handelscentrum). På tronen placerades istället den nederländske Vilhelm av Oranien som sedermera tog titeln Vilhelm (William) III. Den brittiska historikern (och imperievännen) Niall Ferguson har beskrivit revolutionen som en ”Anglo-Dutch business merger” och i all väsentlighet handlade det just om detta. England var redan inne på en liknande väg som Nederländerna men med den nya regenten strandade även nya idéer vilka i slutändan med de större lokala resurserna gjorde att engelsmännen tog över. Det var istället East India Company som kom att ta över hela Indien.
Under 1700-talet blev London Europas största stad och viktigaste handelscentrum. Sedan 1815 har London varit hela världens finanscentrum. Världskrigen under 1900-talet samt bortfallet av imperiet utgjorde slutet för Londons tidigare dominanta position, men efterkrigstidens starka reglering och globala styrning gjorde att New York aldrig intog den ställning London haft. New York har alltid varit starkt sammanbunden till den amerikanska ekonomin och saknat Londons allmänglobala funktion. Därför kunde London då finansialisering och avreglering från 1970-talet framåt satte kapitalet i rullning återta sin ställning på toppen jämsides med New York.
Volymens språk
Det finns således en viss iver att se det hela som Amsterdams historiska återkomst. Dessutom står det i mångas intresse att nu ge Amsterdam en boost eftersom så mycket bygger på perception. Men låt oss göra en inledande volymjämförelse. I City of London arbetar 542 000 människor varav de flesta, år 2017 377 000, jobbar inom finans – i jämförelse med Amsterdams totala invånarantal på 872 000. Samtidigt är Londons storstadsområde och Nederländerna i samma befolkningsmässiga storleksklass. Som vi kommer att se finns även volymskillnader på global nivå.
Det faktum att handeln med EU-aktier nu i allt större skala sker inom EU är en självklarhet och en förlust för London, men hur ser helhetsbilden ut? I den digitala åldern skiftar handeln lätt i takt med växlande reglering, men jobben stannar i London. De facto har brexit inte haft någon större inverkan på arbetsplatserna i City, då de stora bankerna anställer i allt högre takt. Handlarna, hedgefonderna och förmögenhetförvaltarna flyttar ingenstans. Och de totala dagliga handelsvolymerna i London är för tillfället 75 gånger större än i Amsterdam, ja fem gånger större än i resten av EU totalt. Även på valuta- och derivatamarknaden är London störst i världen. Storbritannien innehar 43 procent av den globala valutamarknaden, och värdet av marknaden i London är över dubbelt det i närmsta rivalen New York. I Europa ligger Schweiz på andra plats med en andel på 3,3 procent.
På derivatamarknaden är Storbtiannien större än USA. I London utgör det dagliga värdet på handeln med räntederivat 3,7 biljoner dollar vilket är mera en hela den globala marknaden var värd 2016. London toppar listan på en mängd områden. Gällande globala investeringar är London det primära målet. Staden är också centrum för fintech och edtech där den förra vuxit med 500 procent under de senaste tre åren. London är även den största handelsplatsen för renminbi utanför Kina, samt världens förnämsta upstart-hubb efter Silicon Valley.
Om Amsterdam skall utmana London på allvar måste staden åstadkomma en koncentration av finansinstitutioner som överträffar City (och resten av staden). En miljö där man springer över gatan till nästa megabank för att på kvällen kongregera i de historiska grändernas ölhus. I denna liga spelar för tillfället endast New York som nu dessutom i allt större grad, tillsammans med Kalifornien, läcker ut tillgångar till Florida och Texas.
Londons globala räckvidd och storlek är något som varken Amsterdam eller andra europeiska städer på något uppenbart sätt kan utmana. Eftersom London även placerar sig högt på andra områden som turism, konst, film, mode, kultur och shopping blir stadens attraktion given. Givetvis uppstår därför också problem som exempelvis en dysfunktionell bostadsmarknad, låg levnadsstandard, social oro, trängsel och brottslighet på ett sätt som inte Amsterdam, Frankfurt eller andra mindre så kallade rivaler dras med i samma omfattning. Men någon som siktar på en karriär i City eller ett andra hem i Kensington kommer i vilket fall som helst inte att befatta sig med detta så relevansen berör i första hand inte finansen utan snarare kultur- och uppstartlivet.
Brittiska imperiet 2.0 och Festung Europa
I en mera vid betraktelse ter sig utmaningen dubiös eftersom det finansiella muskelminnet i London är historiskt. Staden har agerat handelscentrum sedan medeltiden medan City behållit en självständig ställning som redan Wilhelm erövraren respekterade och garanterade. City of London är i grunden en förmodern oligarkisk kvarleva, en korporation som styr över ett 3 km2 stort område i centrala London som fungerar som finansdistrikt. Korporationen står för områdets alla tjänster inklusive en självständig polisstyrka. Globala företag styr områdets politik medan gamla medeltida gillen, livery companies, ännu florerar och fyller praktiska funktioner. Bland dessa är att välja Citys egna borgmästare Lord Mayor. City besitter även en egen remembrancer i parlamentet samt är området befriat från många nationella lagar som omfattar resten av landet. Samtidigt är det brittiska juridiska systemet, Inns of Court, lokaliserat i City.
Detta utgör inte de enda historiska aspekterna. Kopplat till City finns dessutom resterna av de brittiska kolonierna, numera framstående skatteparadis. Till Storbritanniens utomeuropeiska territorier och kronbesittningar hör bl.a. Bermuda, Caymanöarna, Brittiska Jungfruöarna, Gibraltar och Jersey som tillsammans utgör ett slags brittisk imperium 2.0. Detta nätverk aktiverades i och med eurodollarmarknadens uppkomst under 1970-talet som i grunden gjorde City till en icke-plats, det vill säga Bank of England ansåg att eurodollar-transaktioner inte ägde rum i London och därmed inte kunde regleras. Fastän det var i London handeln i praktiken fortsatte kom dock bokföringen oftast inte att reflekterade detta. Detta nätverk hanterar idag en tredjedel av världens investeringar och depositioner, och inkluderas ex-kolonier med vilka London har utmärkta kontakter stiger siffran till 40 procent.
City of Londons globala räckvidd utmanas därmed inte i första taget. Utöver ”imperiet” har staden historiska kontakter till Kina, Hong Kong, Singapore samt Kanada och Australien. Efter Brexit har därför konceptet ”CANZUK” blommat upp som en slags motsvarighet till EU, det vill säga Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland skulle bilda en ekonomisk, politisk och militär allians. Trots att förslaget dras med uppenbara problem existerar redan formella och informella nätverk där London agerar nav.
Under senare år har även konceptet ”Singapore-on-the-Thames” diskuterats, nämligen idén om att slutligen skrota den (EU-upprätthållna) regleringen av City. Det var givetvis också britterna som förde finansmaktens och skatteparadisens talan inom EU (på samma sätt som tyskarna för bilindustrins) vilket gör att unionen nu i teorin bättre kunde reglera finanssektorn. Skall man då samtidigt främja Amsterdam som finanscentrum och Nederländerna som det skatteparadis det är? För vill man på allvar utmana London med alla sina tentakler måste EU spela med helt andra insatser.
Det största hotet mot City och finansvärlden överlag är ny teknologi, och mera akut globaliseringens sammanbrott. Ja, eller sammanbrottet av den regim av koordinering och amerikanisering som pågått de senaste decennierna. I framtiden kommer världen att vara indelad i intressezoner och då är det möjligt att Frankfurt, Amsterdam och Paris dominerar inom Festung Europa. New Yorks ställning beror på landets globala ställning och inre sammanhållning vilket för tillfället bäddar för en tillbakagång. I denna värld förblir London den globala staden, kanske en förmedlare mellan de olika blocken då City besitter kontakter i den anglosaxiska världen, Europa, Sydostasien, Mellanöstern och Afrika. Vem vet. Men nyheterna om Amsterdams uppgång på Londons bekostnad är kanske förhastade.