Anarch Bombadil
Jag har bestämt mig för att hedra debututgåvan av Plattform genom att gå en annan väg från de kollaboratörer jag känner och inleda en kritik av den moderna världen och, om inte ett regelrätt försvar av post-modernitet, en yrkan på ett strävande efter en post-post-modernitet. Detta företag kommer sannolikt att fortgå i flera inlägg.
Notera att jag betecknar termer som ”modernitet” och ”post-modernitet” som tillstånd, snarare än ”ismer”. Människan på gatan är ungefär lika sannolik att självdefiniera sig som en ”modernist” som en fransk bonde från 1266 att beskriva sin tro som katolsk. Beskrivningen har endast värde från ett externt perspektiv, man måste stå utanför förhörsrummet för att se igenom spegeln. Inuti rummet ser modernisten, eller katoliken, endast sin egen spegelbild. Modernistens implicita tilltro till vetenskap, mänskliga rättigheter och konceptet om ”framsteg” är lika stark och underförstådd som den medeltida bondens tro på guds försyn, bibelns sanning och Ludvig IX:s legitimitet. Applikationen kör i bakgrunden och att dessa fundamentala stötestenar pekas ut är sällan bekvämt för den som förhörs.
Moderniteten är sålunda ett tillstånd, och möjligen en vektor, snarare än en samling propositioner om världen, samhället, estetik och epistemologi. Den kan innehålla alla dessa propositioner, men är ändå mer än summan av sina delar, samtidigt omisstagbar och fullkomligt osynlig. Vi lever i magen på ett väldigt odjur och det är nästintill omöjligt att avgöra var den börjar och slutar. Allt vi vet är att vi lever i den.
Det är sålunda bortom min förmåga att fullkomligt illustrera moderniteten i ett ensamt inlägg. Jag vet inte ens om det är möjligt med 10 inlägg. Det bästa jag kan göra idag är att konkret illustrera Cthulhus mun, som omgärdas av flera tentakler. Man upplever inte ett Zeitgeist i dess helhet, liksom man aldrig träffar en population. Dessa helheter ger sig tillkänna genom mindre, mer diskreta och isolerade individer och fenomen. Munnen är den sjunkande totala fertiliteten bland kvinnor i den industrialiserade världen. Tentaklerna vi kommer fokusera på är den ekonomiska och kommunikationsmässiga globaliseringen. Jag ursäktar förvirringen, men moderniteten är inte en Cthulhu, utan en Kronos.
Vad är Kronos två stora bedrifter? Gudarnas fader kastrerade sin egen far för att kullkasta honom och utav rädsla att själv kullkastas valde han att sluka sin egen avkomma. Han försökte rida tigern, som Stalin, “Ingen person, inget problem” och allt detdär. En revolutionär ordning måste alltid välja mellan att äta eller att äta, det finns ingen flykt från dilemmat. Moderniteten, sprungen ur Luthers pösiga ändalykt och mognad i upplysningen och 1700-talets uppror, är otvivelaktig en revolutionär ordning. Den har fundamentalt skurit av västvärldens anknytning till sitt förflutna. Vi kan jämföra upplysningen med renässansen för att illustrera. Där renässansen hänvisade till en återuppväckelse, en hyllning till antiken, antyder upplysningen att allt före dess infall låg i mörker. Det finns inget värde i att minnas vad som varit. Här börjar vi tangera andra lemmar på Kronos svullna lekamen, men vi måste lämna det till en annan gång. Vi behöver inte veta vart Kronos kom ifrån än, bara att han är vår fader och att han har en smak för blod!
Hade något som helst gått annorlunda i mitt liv är det sannolikt att jag skulle ha blivit ett prima exemplar av Homo Modernus. Jag var en vetenskapligt orienterad yngling som sökte sig till universitet, med en passion för tv-spel och finans. Jag var en övertygad hedonist med en viss fallenhet för att häda. Jag är inget av de ovanstående längre. Jag såg faran komma och har gömt mig under en sten. Jag vägrar bli slukad. Det kanske är för sent för mig med.
Nativiteten i västvärlden har sjunkit till ohållbara nivåer. Media och experter filosoferar gärna kring olika bidragande faktorer, goda moderner som de är. Deras mekaniska tankar om levnadskostnader, självförverkligande och klimatkris förbiser skogen för alla träden. Här duger inte att vrida på ratten eller knäppa på ett par knappar. Vissa är så förvirrade, så trogna sin fader, att de inte bara ger upp frivilligt inför denna monstrositet utan rentav håller fast sina syskon som uppvisar minsta tecken på självbevarelsedrift. Berömmen de erhåller är värt det. Ha tålamod ifall ni inte förstår min metafor. Allt kommer klargöras med en glasklar incitamentsanalys och en dos nattsvart ironi. Överge hopp, ni som läser vidare.
För att illustrera moderniteten in extremis vänder vi blicken mot öster och ett av världens mest framgångsrika länder: Singapore. Denna resa runt jordklotet är inte, strikt talat, nödvändig; sedan modernitetens framfart syns i det fenomen som betecknats ”urbanisering” i så gott som alla industrialiserade och post-industriella samhällen. Den ”megatrend” som betecknats urbanisering kan beskrivas som en migrationsrörelse från periferi mot centrum, speciellt populärt bland kapabla och eftertraktade individer.
Denna trend är självförstärkande på åtminstone två nivåer: de mest produktiva individerna flyttar från periferin till centrum för att jaga de möjligheter som finns. Eftersom så gott som alla gör detta kommer vår aphjärna att märka vart massan rör sig och haka på. Massan har en egen vilja. Därtill kommer denna migration att utarma periferin ytterligare, med färre och färre möjligheter till arbete och självförverkligande. Detta kommer slutligen att driva även de mindre önskvärda individerna mot städerna. Alternativt ser vi en partiell variation på detta fenomen, där arbetsplatserna migrerar till centra och arbetarna kan pendla till jobbet. Detta har dock effekten att centran dödar ekonomin i en större radie. Addera stagnerad eller negativ populationstillväxt utanpå detta och du har precis snabbat upp processen flera gånger om.
Singapore har tack vare modern kommunikationsteknologi och reseinfrastruktur ett ”catchment” område som sträcker sig över hela världen. Om du är en begåvad och driftig individ så kan du ha en strålande framtid i detta paradis. Singapore vill ha just dig och utövar stark kvalitetskontroll på främmande arbetare. Följaktligen är stället rent och laglydigt, med en trevlig mix av brittisk kolonialism med lokal sydostasiatisk energi. Det låter ju nästan för bra för att vara sant! En hyperproduktiv population under enorma selektionstryck, ekonomiska och politiska, i ett land med hög tillväxt och stigande egendomsvärde, med en liten och effektiv statsapparat. Var är flugan i soppan? Det finns en fluga och den är inte ensam i restaurangen, och de kom inte dit av en slump. Soppan luktar ruttet.
Flugan är det låga ”totala fertilitetstalet” och soppan är den moderna storstaden. Singapore har ett TFT på ynka 0,87 födslar / kvinna, långt mindre än nödvändigt för att bibehålla befolkningsnivån. Detta fenomen är bekant i s.g.s. alla industrialiserade och post-industriella länder, men är speciellt synligt i Ostasien. Till skillnad från t.ex. Japan har Singapore valt att anpassa sig till den globala mobiliteten och ta in en massa gästarbetare för att upprätthålla tillväxten, likt arabstaterna. Okej, vad är problemet med detta?
Problemet är förstås att det inte finns en obegränsad mängd utländsk arbetskraft som kan fylla en roll i Singapores hyperspecialicerade ekonomi och högfunktionerande samhälle. Denna modell kan uppenbart inte universaliseras, speciellt sedan depressionen i TFT sprids till den invandrande befolkningen. Nu ser ni munnen! Detta är moderniteten i all dess sataniska ironi. De ställen i världen som har anammat den starkast selekterar aggressivt för hyperproduktivitet och konformitet, de suger upp gräddan och låser in dem i en genetisk återvändsgränd. Singapore, och storstäder i allmänhet, är ”IQ-strimlare”. Moderniteten, på fler nivåer än den ekonomiska, konsumerar det den selekterar för. I min mening finns det ingen anledning att propagera detta självdestruktiva beteende.
Den svartaste ironin är förstås att denna process inte kan fortgå i evighet. Asymptoten kommer att växa sig för hög, den kommer att kollapsa. Det finns säkert en grupp läsare som skulle vilja substituera ”modernitet” för ”sen-kapitalism” eller något dylikt. Detta är inte helt fel, men det exkluderar flera andra områden där motsvarande process kan observeras. Jag ämnar utforska dessa i framtida inlägg. Avslutningsvis önskar jag lämna er med denna post-moderna ljusglimt. Det är möjligt att ifrågasätta detta perversa system. Det är baserat på dåliga antaganden om världens gång och människors plats i dess ordning. Nästa gång behandlar jag modernitetens uppgång och fall.
