Anarch Bombadil
Nu känner ni mig, och jag känner inte en enda av er! Förhoppningsvis kan vi råda bot på problemet. Skämt åsido har jag fått bra feedback på det förra inlägget och jag hoppas kunna fortsätta producera text av likvärdig eller högre kvalitet. Denna text är inte en sådan, doh! Jag tror jag kommer ägna en del av dessa inlägg i serien åt att kommentera och förtydliga. En post kommer vara väldigt komprimerad och sakorienterad, en annan kommer vara mer avspänd och “talig”.
Det centrala i det inledande inlägget i serien var att illustrera ett begränsat område där vi konkret kan se hur den moderna livsstilen och diverse samhällsindikatorer är negativt korrelerade. Jag har personligen identifierat urbaniseringsprocessen som en väldigt tydlig illustration av den kosmiska ironi som genomsyrar livet i den moderna världen. En specifik typ av människa är framgångsrik i det moderna samhället och denna typ av människa uppmuntras att söka mer och mer framgång. Detta leder dem oftast till städer där deras fertilitet deprimeras. Vi kan se från denna statistik att fertiliteten är lägre i Helsingfors än i det övriga landet. Konceptet ”IQ-strimlare” är myntat av Spandrell och kan beskrivas som ett sätt att kassera in sina vinster på det genetiska kasinot. Man har begåvats med rätt talanger för rätt tid och förmodligen en del tidlösa talanger med, men de ägnas åt karriär och konsumtion istället för att föras vidare till nästa generation.
Ifall vi vill vara formalistiska är det strikt talat inte nivån av anpassning som konsumeras, sedan anpassning inte är en kumulativ egenskap. Det är möjligt att avgöra ifall organism A är bättre anpassad för miljö X än organism B, men denna analys kan inte göras utgående från hur lång vardera organisms evolutionära historia är. Så det som konsumeras av karriärmänniskan är inte de medfödda talangerna, dessa raderas bara från genpoolen när individen dör. Det som konsumeras är en funktion av de medfödda talangerna. Men även denna f(x) kan klassas som ett adaptivt drag, liksom samhälle & ideologi utgör en del av den förlängda fenotypen, såväl som den selektiva miljön. Kapital är på sitt sätt en del av din evoltionära historia, en del av ditt arv. Att sätta eld på potentiellt intergenerationellt kapital är ren barbari och bidrar endast till förhöjd tidspreferens, ren anti-civilisation i realtid.
Den ovanstående analysen bör inte tolkas som ett utryck för strikt biologisk determinism. Jag försöker endast måla upp en bild över hur den moderna människan i allt högre grad upphör att existera efter att dennes livslåga slocknat. Individen uppmuntras konsumera sitt ansamlade kapital under sin egen livstid, samtidigt som nästa generation uteblir. Lite trålande i den inhemska statistiken visar att även invandrares fertilitet deprimeras över tid. Till och med sättet vi konsumerar produkter på reflekterar denna dynamik. Det är mycket ovanligt att någon inhandlad artikel anskaffas i syfte att vårdas och ges vidare till nästa generation. Det tycks mig föga troligt att detta skifte har skett utan att vara korrelerat till en bredare historielöshet bland den västerländska befolkningen. Individen är det enda som existerar och hon existerar endast här och nu. Det förflutna är dött, kan inte lära oss något, och vi är inte skyldiga det någonting.
Den förhöjda tidspreferensen speglas av det samtida beroendet av kredit. Ett vanligt uttryck lyder: ”Tid = Pengar”. Detta är ett komprimerat uttryck för alternativkostnaden för spenderad tid; kunde du ha gjort något mer produktivt med tiden? Pengar har olika värde beroende på när en individ förväntar sig erhålla någon given summa, därav ränta. Är det då möjligt att tid också har olika värde beroende på när en individ förväntar sig kunna spendera tiden? En klyscha bland proponenter för att ”leva i nuet” är ”så du tänker jobba hela livet och när du är pensionerad tänker du resa?”.
Resande är konsumtion, förstås, men jag tror att även denna aspekt är värd att uppmärksamma. Den ovanstående klyschan kan formaliseras enligt följande: Den arbetande individen uppvisar en låg tidspreferens på sin tid och är villig att fördröja sin konsumtion av tid till långt in i framtiden. Detta låter väldigt bra. Låg tidspreferens och fördröjd tillfredsställelse är båda tecken på stabilitet och en hög nivå av utveckling (personlig och samhällelig). Men problemet kvarstår att tid, till skillnad från pengar, är en fundamentalt begränsad resurs med ett blixtsnabbt utgångsdatum; omöjlig att producera och för alltid borta när den är använd. Alla handlingar konsumerar lika mycket tid, så frågan övergår från att vara kvantitativ till att vara kvalitativ. Spenderas tiden meningsfullt? Vi har upptäckt den moderna meningskrisen!
Att utreda det exakta kausala händelseförloppet är svårt och kräver en ingående historisk analys, så jag får nöja mig med att beskriva de rådande omständigheterna. Jag tror inte att den nuvarande kreditdrivna konsumtionsboomen kan skiljas från meningskrisen; där en stor bidragande faktor är att 2/3 av många människors vardag spenderas på jobbet och i säng (om man får sömn). Tiden rinner mellan folks fingrar och man försöker kompensera för meningsunderskottet genom att konsumera. Här ser vi likheten ”Tid = Pengar” gå upp i lågor. Kredit används fundamentalt för att accelerera tiden, för att försöka återvinna svunnen tid. Konceptet arbete bär negativt hedonistiskt värde inom ekonomisk teori och människor i allmänhet verkar inte anse att deras jobb är essentiellt meningsfulla.
De jobb som anses vara meningsfulla tenderar dessutom avlönas delvis igenom ”mening” och känslan att man gör någonting viktigt. Men ett bolån innebär bara att individen måste arbeta längre in i framtiden för att finansiera ränta, tidspriset på pengarna, och amorteringar. Detta kontrakt låser in folk i den moderna paradigmen och driver ytterligare kompenserande konsumtion. Inte nog med att lån (för människan, inte nödvändigtvis firman) är ett dåligt val finansiellt, det korrumperar även tidsanvändningen. Man sätter en hävstång under sin arbetstid och tror att meningen kommer att uppnås snabbare och lättare, men det är dyrare och kräver mer arbete än en kontantbetalning. Åtminstone vad gäller pengar är låg tidspreferens överlägsen hög tidspreferens.
Tid är dock inte pengar. Det är möjligt att omvandla tid till pengar, men det omvända är fundamentalt omöjligt. En stor del av befolkningen i västvärlden tycks sakna en drivande vision som skulle göra det meningslösa arbetet de spenderar 8 timmar om dagen på tolererbart. Det omedelbara behovet av mening snabbar upp tiden och vi ser Kronos, tiden, skördemannen öppna sitt stora gap. De där 8 timmarna utan mening är ett svart hål som slukar allt annat. Och vad väntar på andra sidan allt arbete? Resor?
