Nicolas von Kraemer
Konspirationsteorin lever glansdagar, och inte underligt då den frodas i orolig jord. Samt är den alltid den seriösa maktanalysens fiende. Både för de som formulerar den och därmed blundar för det spontana, decentraliserade och trosbaserade maktsystem som de facto hägrar. Samt för dess kritiker som därmed får ett svepskäl att avfärda verklig kritik som ”tokiga konspirationsteorier”.
Mera väsentligt pekar konspirationsteorin på hur makten på ett historiskt sett blir allt mera ogenomtränglig. Den blir på många sätt just det moderna samhällets problem.
Historiskt sett var makten fysisk, direkt och helt verklig. Bröt man mot suveränens lagar led man, och ofta kroppsligt. Sådan var en stark regent. En svag regent lät sig manipuleras av rådgivare eller föras bakom ljuset av en aristokrati som fattade själviska beslut i sina slutna salonger. Inte sällan stod regenten enad med folket mot adeln. Många är sagorna och berättelserna om just denna regent. I Sagan om ringen lyckas en ond trollkarl med hjälp av en slemmig rådgivare förgifta en ädel kungs sinne. Här ligger redan ett frö. Men ännu var maktens innehavare identifierbar och lokaliserbar.
Det vill säga, gick något snett grep man sina facklor och högafflar samt marscherade man till palatset, möjligtvis till den lokala kyrkan. Detta visste också regenterna. Med revolutionerna och industrialiseringen sprack dock suveräniteten och rann ut i samhället, till byråkrater, industrimagnater och partier. Makten skymdes, vilket gjorde att också det blev allt mera oklart vem det var som ansvarade för regerandet. Något socialisterna ville lösa genom att beslagta marknaden och fascisterna genom att skapa en total stat som åter skulle centrera det som läckt ut i diverse institutioner. Tafatta försök vars misslyckanden dock inte avskaffat problemet utan endast gömt det.
Under modernitetens gång har makten därmed blivit allt mera nätverksbaserad och deterritorialiserad, dominerad av marknader och normer. Detta går kanske in i Karl Polanyis tes om att marknader innan 1800-talet alltid var ”inbäddade” i samhället, det vill säga underställda någon annan makt eller gemenskap. Men med demokratins, kapitalismens och liberalismens framfart huggs makten in i en formell del och en icke-formell del. De krafter som tidigare bäddats under den politiska makten sliter sig loss. Formellt har ännu palatset makten, i praktiken är situationen en annan. Konspirationsteorins funktion blir därmed att förklara maktens osynlighet, och göra den synlig igen. Därmed åsidosätter den suveränitetens problem i relation till moderniteten och hävdar att en hemlighetsfull grupp de facto tagit makten.
Då den de facto undgår oss.
För var finns makten idag? Vem riktar man högafflarna mot då samhället förfaller? Politikerna säger sig bara följa internationell lag och direktiv. Företagen ser sig som vanmäktiga och fångade av regler. EU-kommissionären måste handskas med den lokala makten och all byråkrati. Idén om att median eller universiteten har makt roar dess operatörer. Ännu mera ler tjänstemännen. ”Vi är bara goda medelklass skattebetalare som alla andra”. Alla kastar upp händerna. Vi lever ju i en demokrati, du har makten, gå rösta. Ändå är detta en idé som ter sig allt mera ihålig.
För makten finns idag överallt och ingenstans. Den är institutionaliserad, decentraliserad och fungerar i samklang per automatik. Den är trosbaserad. Likvid. Och på samma sätt som ingen kunde göra uppror mot den kristna tron under medeltiden kan ingen idag göra uppror mot de idéer om dygd, korrekthet, sanning och socialitet som genomdrivs. För de genomdrivs, men inte av någon central. Den konformism man ser inom median, akademin, politiken och näringslivet skall istället förstås som gruppdynamik – ett trossystem som sammanbinder en viss klass.
En klass som nu kommit på kollisionskurs med nationen, demokratin och ett upproriskt folk som inte längre kan rikta sitt missnöje. För palatset (parlamentet) är idag bara en punkt i ett nätverk. I detta klimat är det klart att idéer om Soros, bröderna Koch, Putin eller ödlefolk som regerar växer fram. Det handlar om en projektion där man i en urgröpt demokrati istället vill se någon fiktiv suverän som ansvarig. Samt en längtan tillbaka till lokal suveränitet i en värld där makten de facto handlar om insipprande institutionaliserad dogm som alla skall rätta sig till frivilligt.
Konspirationsteorin infinner sig just då staten förlorar sin demokratiska funktion. Då makten rinner ut i världen och staten behåller endast en verkställande funktion. I dagens värld gällande globaliseringens relation till nationalstaten. Ändå består de gamla missriktade analyserna. Som å ena sidan uttrycks som konspirationsteori, det vill säga något ”palats” någonstans måste vara skyldigt och kunna stormas. Mainstream- samhället gör samma analys då man hävdar att parlamenten ännu är allsmäktiga och det bara gäller att rösta om man är missnöjd. Men hur skall man rösta bort något som inte finns? Avsätta ett paradigm?
Att de gamla maktidéerna ännu är inrutade sågs i reaktionerna på Capitolium-spektaklet. Det vill säga inbillningen om att ett ”stormande av palatset” har någon relevans idag om inte den likvida makten står på upprorsmakarnas sida. Vilken den inte gjorde. Till och med utan polisinsats hade inget förändrats. Då deras telefoner laddats ur hade mobben vandrat hem medan politikerna fortsatt sin verksamhet på annat håll. Stormningen var allvarlig endast i symbolisk mening, i den verkliga världen ockuperade några internet-hjältar ett stycke prime real estate i centrala Washington för en stund. De högtidliga talen i republikens namn efteråt var endast opportunistisk paraphernalia.
Konspirationsteorin försöker därmed, likt den officiella teorin, konrektisera och lokalisera en makt som i verligheten är flytande.
