John Illman
Kina är med sina 1,4 miljarder invånare världens folkrikaste land. Men under den senaste tiden har befolkningen inte längre ökat som tidigare. Befolkningen i landet åldras i rask takt. Trenden ogillas av den kinesiska ledningen, eftersom den hotar att bromsa upp Kinas utveckling till världens främsta stormakt. Men kan landets ledare Xi Jinping ändra på trenden ifråga?
Kinas befolkning ökade explosionsartat efter andra världskriget, från ca 500 miljoner till ca 1,4 miljarder idag. Under den här tiden var det vanligt att det i han-kinesiska familjer fanns flera barn. Det kommunistiska partiet ville emellertid kontrollera landets befolkningstillväxt – liksom allt annat i landet. Regimen beslöt därför att införa en så kallad ettbarnspolitik i slutet av 1970-talet. Det här betydde att majoritetsbefolkningen han-kineserna endast fick skaffa ett barn per familj. Minoriteter som uigurerna och tibetanerna fick däremot alltjämt skaffa flera barn.
Forskaren vid Åbo universitet, Outi Luova, anser att orsaken till varför kommunistpartiet ville kontrollera befolkningsmängden var att regimen under 1970-talet ansåg det skulle bli svårt att försörja landets invånare och samtidigt utveckla ekonomin. Om befolkningen under 1900-talet fortsatt växa i samma takt, skulle landet få problem med att förse sina invånare med mat och förnödenheter i framtiden. Den kinesiska ledningen ansåg följaktligen att det skulle var lättare att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och försörja landets befolkning om födelsetalet krympte.
Konsekvenserna av ettbarnspolitiken var att antalet födslar i Kina minskade drastiskt. Och kort därpå började befolkningens medelålder stiga allt snabbare. Det här skulle skapa problem.
Kommunistregimen valde att avskaffa ettbarnspolitiken år 2015. Flera av landets ledande politiker ser ettbarnspolitiken som ett misslyckande, då Kinas befolkning åldras snabbare än befolkningen i många andra länder. För att lösa problemet med den åldrande befolkningen införde kommunistpartiet istället en tvåbarnspolitik som gällde från och med år 2016. Partiet hoppades nu på att så många familjer som möjligt blir tvåbarnsfamiljer.
Men det är inte så enkelt att genomdriva en tvåbarnspolitik då normen länge varit ett barn. Då en hel generation har varit tvungen att finna sig vid ett barn per familj – ett eventuellt andra barn adopterades ofta av personer bosatta utanför Kina – är det inte en självklarhet för kineserna att skaffa flera barn. Outi Luova säger att kineserna tidigare också var tvungna att be regimen om lov att skaffa barn, något som låter helt absurt för västerlänningar som är vana med demokratiska samhällssystem där regimen inte bestämmer hur många barn en familj ska ha.
I Kina sågs också pojkar som mycket värdefullare än flickorna. Därför adopterades ofta flickorna bort utanför landets gränser. Idag råder det en ojämn könsbalans och många unga män riskerar att inte hitta en partner eller få egna barn.
Tvåbarnspolitiken avskaffades i sin tur år 2021. Nu råder en trebarnspolitik i landet. Men enligt Luova är kommunistpartiets åtgärder för sent införda. De förmår inte hindra utvecklingen.
En raskt åldrande befolkning är ändå inte något som Kina är ensamt om, utan det är ett närmast globalt problem. Till exempel Japan, Sydkorea och Finland är länder som befinner sig i samma position som Kina i det här avseendet. En höjd levnadsstandard medför ofta minskad nativitet – man behöver inte skaffa många barn för att säkra sin egen försörjning på äldre dagar. En nämnvärd skillnad mellan Kina och de tidigare nämnda länderna är att den genomsnittliga inkomstnivån är mycket lägre i Kina. Kina kan ännu anses vara ett medelinkomstland. I många rurala områden i Kina råder fattigdom, medan lika kraftiga regionala inkomstklyftor inte förekommer på samma sätt i de andra länderna.
Den åldrande befolkningen i Kina utgör ett problemet för kommunistregimen. Kinesiska kvinnor vill idag gärna vänta med att skaffa barn. Istället lockar studier och resor. Också behovet av att skaffa arbetserfarenhet har betydelse. De mindre generationerna som idag föds i Kina kommer inte att kunna försörja de äldre större generationerna. Att Kina till exempel har infört automatisering på flera samhällsområde räcker inte till som kompensering. Enligt Svenska Yle kommer Kinas befolkning att minska från och med år 2030.
Den massiva ekonomiska tillväxten som Kina upplevt sedan 1980-talet har gjort att dagens unga kineser lever ett helt annat liv än deras föräldrar och särskilt deras far-och morföräldrar. Dagens unga i Kina lever likt unga i västvärlden – en livsstil kännetecknad av hög teknologisk utveckling och en hög utbildningsnivå. Att skaffa barn upplevs idag av många unga kineser som något avlägset, något som kan bli aktuellt när man väl hunnit njuta tillräckligt av sin nyvunna sociala och ekonomiska status.
Den ekonomiska utvecklingen har också lett till att priserna på olika produkter har stigit. Det är dyrare att leva i Kina idag än det var för några tiotals år sedan. Det är dyrt att skaffa en högklassig utbildning åt barn. Det här påverkar också om och hur många barn kineserna vill skaffa.
Samtidigt som Kina har blivit ett rikare land har också miljontals människor flyttat från landsbygden in till städerna. Det här har skapat en rad problem som nedsmutsning av stadsluften och brist på elektricitet då efterfrågan kraftigt ökat på vissa områden.
I och med att den kinesiska befolkningen inte växer lika snabbt som tidigare kan ledaren Xi Jinpings drömmar om att gå förbi USA i tävlan om positionen som världens största supermakt gå i kras. Och det som irriterar Xi mest är att det framför allt är självförorsakade skäl som sätter käppar i hjulen för Kina. USA har egna problem när det gäller befolkningstillväxten, men Kinas är allvarligare.
John Illman är frilansande journalist med särskilt fokus på Fjärran- och Mellanöstern.
