Nicolas von Kraemer
Vi lever i en tid av innovation, det vill säga förmågan att applicera en marknadslogik på tidigare outforskade områden. Staten, kulturen och universitetet har väl varit det sena 1900-talets mest iögonfallande objekt för innovation. Det 21 seklets objekt är människan. Vi lever i en tid av entreprenörer, influencers och ekonomiska migranter. Vi är inte längre passiva offer inför kapitalet eller sanslösa konsumenter utan i större grad är vi också producenter och investerare. Vi har blivit human capital, humankapital.
En del av vår kreativitet, våra färdigheter och förmågor är medfödda – ett startkapital i sig. Men en stor del av humankapitalet ackumuleras genom kunskap, utbildning och erfarenhet. Vilket är orsaken till att även marknadshögern idag ser värde i offentlig utbildning, (im)migration och infrastruktur. De utgör investeringar utan like. I mobilitet och output. Humankapitalet måste vara rörligt och möjligast förädlat. Kapitalet är inte där, det är du. Du måste hitta ett sätt att bli din egen producent och inkomstkälla. Många på instagram har kapitaliserat på sin egen genetik i kombination med avsevärda investeringar i den egna anatomin. Andra ser sina små barn som investeringsobjekt i sig som redan tidigt får egna konton på social media, kläs snitsigt och visas upp. Lattemammorna har gjort själva moderskapet till en produktiv enhet.
Globaliseringens hela logik vilar på idén om det rörliga humankapitalet. Immigranten själv är en investerare, likaså den som inom sitt eget land förstår att röra sig bort från döende landsorter till den produktiva staden. Befolkningens relation till territoriet har fått en ny innebörd: människan skall vara lokaliserad där hon som investering gör mest nytta. Samma idé gäller studieutbytet, mellanåret och resandet överlag: de ger erfarenhet och kompetens som senare kan investeras. Nationella stater och globala institutioner finns till för att göra kapitalrörligheten möjligast smidig. EU:s ”fyra friheter”, det vill säga fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och personer förkroppsligar detta. Institutionerna bokför också humankapitalets hälsa, produktivitet, livslängd, kunskapsnivå och så vidare, och tar åtgärder för att öka produktiviteten och konkurrenskraften.
Ett år i Berlin handlar kanske inte alltid handlar om en dröm utan om en merit. Kan det inte vara båda? Jo, och det är just här vi hittar högerns och vänsterns kontaktyta och ett ursprung till vår (nu krisande) globala status quo. Med humankapitalet har inte bara människan blivit kapital utan också kapitalet har blivit humant. Därför ses försök till brytning med den globala strukturen som anti-humanism – som xenofobi och auktoritarianism. Sedan 1960-talet har populärkulturen, humanismen och solidariteten exploderat och strittat in i stat och näringsliv samtidigt som marknaden erövrat dessa områden. En konvergens av höger och vänsterkrafter. Humankapitalet och kapitalhumanismen är vad man skulle våga kalla det högsta stadiet av ”ny-liberalism”.
