Tomas Sandell
Den första februari 2021 lämnade jag lapp på luckan. Efter tolv år av regelbundna inlägg på den sociala mediaplattformen Facebook sade jag tack och adjö. Jag var inte ensam. Enligt olika beräkningar förlorade teknologiföretag som Twitter och Facebook över 50 miljarder dollar av deras börsvärde redan i mitten av januari när upprörda användare från hela världen hade fått nog och lämnade de sociala mediaplattformerna i protest mot den allt mer orwellska inställningen till fri debatt och åsiktsmångfald.
Exakt hur många av mina drygt 3300 vänner som överhuvudtaget lade märke till min sorti förblir dock oklart. I enlighet med Facebooks egna algoritmer begränsades min interaktion de senaste åren till en bråkdel av det totala antalet vänner. För min del bestod den trogna vänkretsen sålunda av en blandning av familj och vänner (men knappast 3300…) bekanta från studietiden men mestadels personer som kände till mej från arbetslivet samt naturligtvis av nyfikna stalkers.
I den långa raden av kondoleanser (att lämna det publika Facebook kan närmast jämföras med en modern dödförklaring) som publicerades på min Facebook-vägg dagen efter beskedet om mitt avhopp fanns det många som beklagade sig över mitt beslut. Trots att de tydligt ville distansera sej från mina påstådda åsikter och värderingar bedyrade de samtidigt att skulle sakna mina inlägg. Sandell var ju trots allt en av oss och ibland kunde han vara en riktig trevlig prick, så länge man inte diskuterade politik eller religion. Han förblev sålunda en udda fågel som envisades med att publicerade texter som problematiserade och ifrågasatte moderna samhällsfenomen som Black Lives Matter eller Greta Thunberg.
I mitt stilla sinne försvarade jag mej dock med att jag var missförstådd, lite som Carl-Gustav Lilius, denna excentriska konstnärssjäl från Hangö som trots Kekkonen-epokens starka finlandiseringskrav lyckades publicera oppositionella texter i Hbl. Inte för att Hbl:s ledning höll med Lilius i sak utan för att man ville bevisa att man var öppen och frisinnad. På samma sätt hade även många av mina vänner fördrag med mej trots det ökade sociala trycket på politisk korrekthet och likriktning. Men det hindrade mej inte från att hoppa av. Ifall jag inte hade lämnat Facebook i tid hade jag antagligen stängts av förr eller senare. Mitt brott inför inkvisitionsdomstolen var solklart; jag tänkte och uttryckte mej fritt.
Detta får mej igen att tänka på tiden före Facebook när offentlighet på svenska i Finland närmast handlade om synlighet på Hufvudstadsbladet debattsidor. Under mina år som finlandssvensk representant i Bryssel medverkade jag regelbundet som kolumnist i Hbl. Med ett betryggande avstånd till den finlandssvenska ankdammen kunde jag ibland kosta på mej kritiska texter och ironiska slängar som i dagens kulturklimat skulle ha brännmärkt mej som kättare med den omedelbara påföljden att jag skulle ha kastats ut från det finlandssvenska finrummet.
Men atmosfären på 1990-talet var trots allt en annan. När mitt kontrakt med Hbl löpte ut medgav dåvarande chefredaktören Erik Wahlström att hans finska kollega knappast skulle ha gett mig lika stor frihet och synlighet. För Wahlström, liksom för Jan-Magnus Jansson på sin tid, var det en hederssak att publicera någon som vågade vara oppositionell utan att för den skull vara burdus. I dag finns det ingen chans att jag skulle platsa in som kolumnist bland spaltens alla genusvetare.
Men tillbaka till 90-talet. Visst var det rätt skönt att inte känna till allt som skvallrades i de finlandssvenska kafferummen den dag som min månatliga kolumn hade publicerats i Hbl. Först långt senare bekräftade Pär Stenbäck att han under sin tid som Svenska Kulturfondens ordförande hade blivit uppringd av en upprörd nyhetsreporter som undrade hur det var möjligt för Svenskfinlands man i Bryssel att på kolumnplats i Hbl öppet ifrågasätta kvinnans rätt till fri abort? Vad skulle han göra för att sätta munkavel på denna obildade upprorsmakare? Men när den gode Pärre svarade att det råder åsiktsfrihet i Finland och att han inte skulle medverka i någon kampanj för att avsätta Sandell var saken utraderad. Det blev ingen radionyhet.
Detta var tio år innan den nya sociala mediaplattformen Facebook skulle dyka upp. Det nya konceptet att miniblogga om mitt liv och mina äventyr passade mej utmärkt. Född på 1960-talet kunde jag aldrig sluta fascineras av de nya möjligheter som denna nya cyberverklighet öppnade upp. Facebook blev därför med tiden min personliga dagbok, mitt professionella nätverk samt även ibland forum för debatt och opinionsbildning. Men redan tidigt insåg jag även dess begränsningar. I en ny värld av cyberterrorism och allmän utsatthet, vilket accentuerades av mina internationella arbetsuppdrag, bestämde jag mej från första början att inte lägga ut de sedvanliga bilderna av fru och barn. Beslutet förstärkte samtidigt bilden av den självcentrerade Tomas Sandell som aldrig delade bilder på någon annan än sej själv.
Trots detta så blev Facebook med tiden en nästan daglig rutin att dela med sig av både egna och andras tankar och idéer. När tekniken utvecklades och jag långt senare än alla andra lärde mej att lägga upp bilder, väcktes även mitt konstnärliga intresse till liv. Jag gladdes åt möjligheten av dela bilder från mitt rätt omväxlande liv, enda dagen i en tv-studio i Bryssel och nästa dag i FN:s högkvarter i New York. En arbetsresa blev aldrig komplett utan ett bildbevis, både för mej själv och min dagbok men onekligen även för omvärlden. På detta sätt göddes även de narcissistiska dragen i mej själv. Jag reser och träffar viktiga personer, alltså finns jag till.
Men sedan första februari har sagan nått sitt slut. Jag har slutat existera. Beslutet att lämna Facebook var kantad av såväl ångest som osäkerhet. Betyder detta att jag raderar ut tolv år av mitt liv? Hur hittar jag snabbt kontakten till min amerikanska bror från tiden som utbyteselev i USA? Och vad händer med de nästan 3 300 övriga vänner som på något sätt har blivit en del av mitt liv?
Men när man väl ställt sig på avgrundens brant och bestämt sig för att hoppa så kan man inte längre tveka. Man blundar ett tag men sen hoppar man. Efter drygt tre veckor utan Facebook och andra sociala medier känner jag dock en märklig frihet. Jag läser fler böcker. Jag har mera tid för stillhet och fördjupning. Jag skriver texter som är längre än en bildtext. Men framförallt behöver jag inte ständigt utsättas för det förgiftande samhällsklimatet och polariseringen på Facebook där man avkrävs omedelbara ja- eller nej-svar till de mest komplicerade och mångbottnade samhällsfrågor. Ve och fasa om du kryssar fel och kanske missar någon av vår tids viktiga sociala markörer. Räkna med att bli fakta-checkad, utestängd, avstängd, brännmärkt och ut i kylan!
Men nu är det för sent. Jag hoppade själv av!
Tomas Sandell har sedan mitten av 1990-talet arbetat som EU-konsult och skribent med bas i Bryssel och Helsingfors samt med verksamhet i anknytning till FN-organisationen både i Geneve och New York. Han har under samma tid varit med och grundat flera internationella organisationer, bland annat European Coalition for Israel och Forum for Cultural Diplomacy.
