Pia Widén
Coronan är inget radioaktivt nedfall som finns överallt i luften. Den kommer heller inte obehindrat över gränser. Den smittar från människa till människa. Den förutsätter att en människa, oftast därom ovetande, transporterar viruset i sin egen kropp över gränsen och därefter sprider det bland människor i Finland. Vi vet också att coronan inte är smittsam för evigt. Det råder en konsensus om att en två veckors karantän räcker för att viruset genom testande skall gå att upptäcka hos en passiv bärare.
Vi vet ocksatt att coronan inte härstammar från Finland. Alla smittor har sitt ursprung utanför Finlands gränser. Ingen kommer heller till Finland okontrollerat. En obligatorisk karantän på två veckor för alla inresande skulle hindra att sjukdomen sprids i samhället, samt kunde vi få bukt med den smittspridning som nu pågår som en följd av den öppna gränsens politik. De åtgärder som nu vidtas är som att hälla vatten i ett såll. Nya smittor kommer över gränsen varje vecka. Dessutom verkar våra beslutsfattare leva i förvillelsen om att alla har möjlighet och vilja att prioritera begränsandet av coronasmittan framom sitt levebröd eller andra privata angelägenheter. En frivillig karantän kommer aldrig att lyckas stoppa spridningen.
När automobilen gjorde sin entré i Finland fanns det inget tvång gällande användning av säkerhetsbälte, eller hastighetsrestriktioner. När det visade sig att det var farligt för såväl andra som föraren själv att köra bil obehindrat infördes restriktioner och bestämmelser för att försäkra att man kunde fortsätta köra automobil utan att utgöra en fara för samhället. Det var fråga om nya begränsningar av individens friheter som inte gällt för häst och kärra.
Varför kan inte detta tänk tillämpas på resandet idag? Ingen har undgått att förstå att det har blivit farligt att resa. Under situationer av pandemi borde staten ha rätt att kräva obligatorisk karantän för alla inresande för att skydda resten av samhället. Det är inte fråga om att förhindra resandet eller välja vem som får resa utan att införa en restriktion som är motiverad och gäller alla. Sedan skall man naturligtvis lätta på restriktionerna när det är möjligt, exempelvis när corona-passen blivit verklighet.
Med hjälp av en karantän kunde vi ha samhället med alla dess funktioner öppna, naturligtvis med säkerhetsåtgärder som testning, desinficering och munskydd i bruk. Men samhället kunde åter vara öppet så att envar kunde leva det liv vi har rättighet till som fria medborgare i den demokrati vi har glädjen att leva i. Vi kunde sluta lamslå samhället med omfattande restriktioner för allt umgänge människor emellan. Vi skulle inte behöva öppna den pandoras ask av odemokratiska åtgärder som innehåller allt från utegångsförbud till förbud av demonstrationer och flyttande av lagstadgade val.
Vem betalar för karantänhotellen? De som betalar för de enorma samhälleliga restriktionerna vi nu tampats med i över ett år; samhället och individerna. En så rättvis lösning som möjligt kan våra välutbildade jurister ta fram.
Men vår rörelsefrihet, denna grundrättighet! Om det går att hindra över fem miljoner människor att träffa varandra i ett års tid går det att kräva två veckors karantän av de tusentals människor som kommer över gränsen. Kommer det att förändra resebeteendet? Säkerligen. Men det är oundvikligt med den situation vi har. Att ha hela samhället på stand-by i åratal är destruktivt och grymt. De negativa följderna för demokratin är klart större än de en obligatorisk karantän skulle innebära.
