Sofia Rappe
Jag har jobbat inom vården i tio år. Även om jag inte direkt har en vårdutbildning så blev det vården för mig då jag som 19-åring fick mitt första jobb som lokalvårdare på det kända före detta tuberkulossjukhuset Mjölbolsta. De sex kommande åren jobbade jag på demensavdelning, bäddavdelning, rehabiliteringsavdelning och långvårdsavdelning med städning, matlagning och lite av varje där det behövdes.
Under dessa år fick jag inte enbart erfarenhet av vården utan även utbildning i aseptik. Jag fick lära mig vad som hör till god handhygien, hur man städar isoleringsrum, vilka rengöringsmedel som används var, hur man desinficerar och hur man förebygger att få samt undviker spridning av antibiotikaresistenta sjukdomar som MRSA. Jag fick lära mig att nagellackets yta spricker av handspriten och att det i sprickorna gror bakterier som man riskerar att föra vidare. Jag fick lära mig hur man blandar desinficeringsmedel och hur länge det håller. Under mina sex år på Mjölbolsta hade vi inte ett enda nytt fall av MRSA på någon avdelning.
Denna kunskap tog jag med mig då jag bytte arbetsplats. Då blev jag i stället vårdbiträde på ett krävande seniorboende. I praktiken gör man det mesta som en närvårdare gör, med vissa undantag då man inte är behörig. Den här vårdmiljön var utmanande på vissa sätt, men jag hade stor nytta av att ha jobbat på så många olika avdelningar och min aseptikutbildning. Denna utbildning har jag därför alltid tillämpat i mitt vårdarbete. Eftersom jag vet vilken kunskap vården har kring hygien, smittspridning och smittorisker så har jag konstaterat att vården egentligen är den enda samhällssektorn som är förberedd inför en pandemi som covid-19.
Den insikten är inte synonymt med att säga att detta virus inte skulle ha slagit hårt mot vården. I början av 2020 var det svårt att veta vilka restriktioner som var nödvändiga. Det har uppstått många missförstånd längs vägen. Kommunikationen mellan regeringen, THL och den vanliga befolkningen har varit bristfällig och skapat förvirring. Är det nödvändigt med munskydd? Skall vi verkligen ha utegångsförbud? Hur allvarlig är situationen egentligen?
Det har varit krig om munskydd i riksdagen. Det har varit många vändor i grundlagsutskottet för att se om restriktioner är grundlagsstridiga eller inte, och media har bidragit med sin del av förvirringen i rapporteringen av allt detta. Kvar står medborgarna i ovisshet. Det man ändå vetat med säkerhet från början är att människans immunförsvar inte klarar av covid-19 och många riskerar att dö, framför allt de som redan har nedsatt immunförsvar på grund av kronisk sjukdom eller ålder. Den vetskapen är som gjord för att skapa panik och väcka frågor. Hur skall vården klara denna stora börda? Hur skall det finnas kapacitet att vårda så många människor utan botemedel och samtidigt upprätthålla den befintliga vården? Det som vården däremot visste var hur man förebygger spridning av smittsamma sjukdomar, hur man vårdar människor såväl i livets slutskede som tillbaka till god hälsa och hur man ger trygg och säker vård.
På många sätt så ser mitt vårdarbete inte annorlunda ut idag än vad det gjorde före pandemin. Eftersom vården följer en mycket hög hygienstandard utgörs den största förändringen av att det blivit mer isolerat och inga anhöriga fått besöka enheten. Jag är övertygad om att vården tack vare dessa principer har klarat av denna stora börda. Naturligtvis finns det brister. Jag har själv arbetat på olika vårdenheter under pandemin och det finns de som har stora problem med hygien, saknar besöksförbud eller inte ens använder handskar i sitt vårdarbete.
Det finns stor variation beroende på vilken typ av vård man arbetar med och om man vårdar patienter insjuknade i covid-19. Men om man jämför vården i Finland med exempelvis Sverige så har Finland klarat sig väl. Vården i Sverige hade varit utsatt för extrema nedskärningar under en lång tid innan covid-19. När krisen väl stod vid dörren skulle en utmärglad vårdsektor brösta en arbetsbörda utan like med förväntan att bara ställa upp samtidigt som inga restriktioner infördes och smittan fick härja fritt. Det skedde dock inte hos oss eftersom Finland tog covid-19 på största allvar.
Pandemin har gjort att den finländska befolkningen fått ändra på sina liv vilket påverkat alla. Vissa jobbar hemifrån, andra har blivit arbetslösa. Många har dött, många har problem med mental ohälsa, många har tappat framtidstron. Många lider av isoleringen, många kan inte ta farväl av anhöriga. Många saknar friheten. Munskydd och handsprit ger hopp om överlevnad.
Alla lider av social fobi då man inte får skaka hand och står minst två meter ifrån varandra. En nysning får alla att springa i panik. Alla tvättar händerna för brinnande livet. De få möten med nära och kära man har värdesätter man mer än innan. Man stannar hemma, ses via sociala medier och undviker all onödig kontakt med människor. Man gör detta med förhoppningar om att om man står ut så kanske man kan bli av med detta virus och återgå till det normala. Trots det inser man också för var dag som går att det som varit inte kommer åter.
Man kan fråga sig om alla dessa åtgärder är nödvändiga och leder till någonting positivt eller om det kanske bara förlänger det oundvikliga. Alla kommer att få viruset och de som dör, de dör. De som är kvar kanske kan gå vidare och förhoppningsvis utvecklar vi immunförsvar på sikt. Det låter väldigt kallt och syniskt, men det är nödvändigt att reflektera över. Jag talade om detta med en god väninna för ett tag sedan. Hon är närvårdare, en av de bästa, och jag frågade henne om hon tycket det är någon poäng med alla restriktioner om det ändå kanske inte ger önskvärt resultat? Hon svarade ganska enkelt att de två främsta skälen till att hålla antalet smittade så lågt som möjligt så länge som möjligt är för att man inte bara kan låta människor dö, och för att vården inte skall kollapsa. Vi måste ha kapacitet att upprätthålla vården för att människor behöver vård oavsett om de insjuknat i covid-19, någonting annat eller behöver vård av andra skäl.
Som vårdare och medmänniska kan man inte säga emot dessa två argument. Pandemi eller inte så låter man inte människor bara dö i vårt arbete. Vi sviker inte. Det är vi som ger åldringar en meningsfull vardag. Det är vi som ser till att alla behov blir mötta. Det är vi som håller era anhöriga i handen på dödsbädden då ni inte kan komma. Det är vi som är den sociala kontakten. Det är vi som är anhöriga till de som inga anhöriga har. Vi kämpar varje dag för att ge den ultimata vården samtidigt som vi förhindrar smittspridning och ge tröst i ovissheten.
Vi är en bransch som ofta får oförtjänt med kritik, lider av resursbrist, underbemanning, obekväma arbetstider, fysiskt slitage, en syn från många om att vilken apa som helst kan utföra vårt arbete och en låg lön i förhållande till de uppoffringar vi gör för de människor vi vårdar. Ändå finner vi den mentala och emotionella styrkan att ge åt andra. Vi är ett seglivat släkte som varje dag går till jobbet med tanken att vi inte har råd att göra fel i vårt jobb. Vi har klarat oss tack vare vår yrkeskunskap, stolthet, rutiner och tradition. Som sagt, vi sviker inte oavsett covid-19 eller ej, och till skillnad från i Sverige så har den finländska befolkningen inte svikit vården under pandemin då vården behövde dess stöd som mest.
